ZZZZZurr...
Det kändes hårt...
Jag har försökt vara så ärlig som möjligt när det gäller pappa...
Jag har sörjt min pappa i snart 6år...
Samma dag som farmor dog fick jag ett brev av pappa där han sa upp bekantskapen...
Det värsta var att när han ringde mig på jobbet och talade om att farmor var borta,
låg detta brev hemma i min postlåda oläst.
Han hämtade mig på mitt jobb,
jag åkte med honom in till farmor på sjukhuset för ett sista farväl...
Sent på kvällen så bestämde vi oss för att träffas i farmors lägenhet,
hans syster och barn och vi,
när jag och pappa åker mellan Sjukhuset och farmors lägenhet,
pratar jag med min syster som då berättar om brevet som oxå hon fått...
Jag begriper då att jag oxå fått ett...
Först vill inte syrran komma dit,
hon jobbade fortfarande, men sen ångrade hon sig och kom...
Jag åkte aldrig med pappa hem den kvällen, jag kunde inte.
Jag sov hos syrran, sörjde farmor, sörjde pappas svek.
Och det värsta av allt, pappa låtsades som om allt var som vanligt...
Han visade inte en min av att han varken skrivit eller skickat breven.
Han visade inget under farmors begravning, det låg bara där under ytan och pyrde beskt.
Den sista gången jag fick en kram av pappa var när vi hämtade saker jag fått från farmor,
han gav mig en bamsekram och sa...
-Sköt om dig, ha ett bra liv!
Varför har jag inte haft kurage nog och åkt till pappa,
ställt honom mot väggen och frågat varför?!
Varför har han inte kunnat komma och säga det enkla ordet:
-Förlåt!
Jag hade förlåit honom.
Jag kan oxå säga att jag när jag varit i stan så körde jag vägen förbi pappas,
för att kunna stanna till, men jag fegade ur... mer än en gång.
Just nu känns det tungt, jag trött jag håller på att bli förkyld tror jag.
Det känns skönt att raspla ur sig de tankar som kommer.
Jag sakna r det som kunde varit så bra, jag saknar helt enkelt PAPPA!
Natti natt... Nu ska jag snart hem och sova.
